Kände inte att jag passade in
Det var vårfest nyss. De barn som vart "mina" i nästan ett halvår hade sin vårfest som är en föreställning full med barns inflytande. Det var jätte bra. Dom klarade sig fint fast dom var nervösa. Ingen kunde riktigt står still. Men min idol var sjuk. Jag vart förkrossad på morgonen när jag fick höra att sångaren till kebabpizzza och min lilla vän inte skulle vara med under dagens föreställning. Stackars honom.
När jag kom upp till förskolan och hade parkerat cykeln kom pojkens mamma och gav mig ett paket. Jätte gulligt =) Hon beklagade sig över att hon hade dålig fantasi och bad mig öppna paketet hemma. Nu i efterhand vet jag att det ögonblicket var ett krockrent tillfället för "det är tanken som räknas" frasen. Men jag sa att det inte spelade någon roll och gav henne en kram. Sedan gick hon samtidigt som jag fick veta att den sjuke hemma var jätte ledsen, men att brorsan lovat att han skulle få sjunga på hans kalas. Lite plåster på såren tydligen men inte så det läker på långa vägar.
Lider med honom då jag vet att hans framträdande hade givit alla ett tiogånger större leende och få upp ögonen för denna fantastiska krabbat. Även han hade övat så hårt och kunde texten så bra. Inlevelsen var så jag fick tårar i ögonen varje rep och jag ångrar att jag inte filmade på dom.
Men så är det och någon mening lär det vara med hans insjuknad också. (annars är världen sjuk i huvudet)
Efter allt tog jag min cykel och åkte hem. Jag kännde mig inte tillhörande något. Inte fröknar, inte någon föräldragrupp eller något annat på plats. Snarare utstöt. Inte för att någon var elak utan jag kännde inte att denna platsen var min längre. Det sved när jag cyklade hem och det svider än..
Jag har inte längre en fast pungt att luta mig emot. Inget att få in rutinen i. Det är jag mot världen. IGEN.....
När jag kom upp till förskolan och hade parkerat cykeln kom pojkens mamma och gav mig ett paket. Jätte gulligt =) Hon beklagade sig över att hon hade dålig fantasi och bad mig öppna paketet hemma. Nu i efterhand vet jag att det ögonblicket var ett krockrent tillfället för "det är tanken som räknas" frasen. Men jag sa att det inte spelade någon roll och gav henne en kram. Sedan gick hon samtidigt som jag fick veta att den sjuke hemma var jätte ledsen, men att brorsan lovat att han skulle få sjunga på hans kalas. Lite plåster på såren tydligen men inte så det läker på långa vägar.
Lider med honom då jag vet att hans framträdande hade givit alla ett tiogånger större leende och få upp ögonen för denna fantastiska krabbat. Även han hade övat så hårt och kunde texten så bra. Inlevelsen var så jag fick tårar i ögonen varje rep och jag ångrar att jag inte filmade på dom.
Men så är det och någon mening lär det vara med hans insjuknad också. (annars är världen sjuk i huvudet)
Efter allt tog jag min cykel och åkte hem. Jag kännde mig inte tillhörande något. Inte fröknar, inte någon föräldragrupp eller något annat på plats. Snarare utstöt. Inte för att någon var elak utan jag kännde inte att denna platsen var min längre. Det sved när jag cyklade hem och det svider än..
Jag har inte längre en fast pungt att luta mig emot. Inget att få in rutinen i. Det är jag mot världen. IGEN.....
Kommentarer
Trackback
