ElinMagganPeHogstedt

Jaha, nu tränas det mellan en och två gånger varje dag. Känns bra. Så länge sömnen inte störs så funkar det värkar det som. Jag tycker det är skitbra. Jag vet inte om jag kommer kunna fortsätta såhär med heltidsjobb. Badet och Nautilus öppnar ju tyvärr inte före 6. Hinner inte med nått seriöst på 45min. Vill gärna ha minnst 1 timme träning och sen måste man ju fixasig efteråt. tio min till det. Men jag cyklar till jobbet och det går på en kvart. vill inte komma prick eller lite sent. Det är det inte värt och då funkar det inte.
Men jag kämpar på i en och en halv vecka till. Sen får vi se om dom vill ha mig som heltidare en vecka. Eftersom jag vickar vet jag inte om jag får jobb. Dom säger max en vecka i taget. Ekonomin sviker överallt och folk jobbar hecken av sig istället för att ringa efter mig. Synd för all för jag är rätt bra att ha och göra med. Så ni går miste om en kul tjej =P

Aja träning snart. KANOTPOLO!!!

Så är det. Dykutrustning, "bra att ha" väska och kläder under dagarna. Plus mat och därefter Ullaredsfynden. gånger 3 .Stackars Kalles bil kommer kvävas. Tur att han har grimma dämpare. ; )
Hur som hälst känner jag mig inte klar på långa vägar. Vill hinna sova minst 6 timmar i natt oxå...

Aja, inget löser sig av att  jag sitter här i allafall...

Det var vårfest nyss. De barn som vart "mina" i nästan ett halvår hade sin vårfest som är en föreställning full med barns inflytande. Det var jätte bra. Dom klarade sig fint fast dom var nervösa. Ingen kunde riktigt står still. Men min idol var sjuk. Jag vart förkrossad på morgonen när jag fick höra att sångaren till kebabpizzza och min lilla vän inte skulle vara med under dagens föreställning. Stackars honom.
När jag kom upp till förskolan och hade parkerat cykeln kom pojkens mamma och gav mig ett paket. Jätte gulligt =) Hon beklagade sig över att hon hade dålig fantasi och bad mig öppna paketet hemma. Nu i efterhand vet jag att det ögonblicket var ett krockrent tillfället för "det är tanken som räknas" frasen. Men jag sa att det inte spelade någon roll och gav henne en kram. Sedan gick hon samtidigt som jag fick veta att den sjuke hemma var jätte ledsen, men att brorsan lovat att han skulle få sjunga på hans kalas. Lite plåster på såren tydligen men inte så det läker på långa vägar.
Lider med honom då jag vet att hans framträdande hade givit alla ett tiogånger större leende och få upp ögonen för denna fantastiska krabbat. Även han hade övat så hårt och kunde texten så bra. Inlevelsen var så jag fick tårar i ögonen varje rep och jag ångrar att jag inte filmade på dom.
Men så är det och någon mening lär det vara med hans insjuknad också. (annars är världen sjuk i huvudet)
Efter allt tog jag min cykel och åkte hem. Jag kännde mig inte tillhörande något. Inte fröknar, inte någon föräldragrupp eller något annat på plats. Snarare utstöt. Inte för att någon var elak utan jag kännde inte att denna platsen var min längre. Det sved när jag cyklade hem och det svider än..

Jag har inte längre en fast pungt att luta mig emot. Inget att få in rutinen i. Det är jag mot världen. IGEN.....

Det är vad det är. Måndag. Vet inte om jag är besviken att helgen redan är slut eller glad för att det snart är torsdag?! Men man kan inte veta allt jämt så jag nöjer mig med att fundra lite på saken och nu gå vidare. Ska fylla i min dykdagbok och skriva packningslappar till olika saker. Jag är ju tjejen med förmågan att alltid glömma packa nått. Eller packa 10gånger för mycket saker. Inget av dom är okej...! Så för att ändra på det och få in lite rutin skriver jag lappar som jag kan kolla av gång efter gång. Underbar ide =)

Idas första dag på volvo idag. Är avensjuk på samma gång som jag är glad att jag får jobba med barnen. Men industrin kan man få fast lättare än på förskola så jag hamnar väl på dom där banorna snart jag med. Vet inte om jag ska skratta eller gråta över den faktan. Men jag behöver inse: Så måste det bli om jag inte pluggar vidare =S

Nu var jag bitter och måste göra nåt annat...

Idag är början på slutet...

Jag färgade håret igår, vill jag börja med att skriva.
Men idag så har jag min sista dag med mina "änglar". Jag vet att dom hamnar i tryggare händer hela bunten men ur egen synvinkel så kommer det bara svida och bränna.
Jag fick slut på ord nu. Tycker bara det känns jätte jobbigt faktiskt...

Men nog tjatat om det. skulle kunna skriva det en miljon gånger till men jag hoppar det..

Önska mig fölrust på tårar

Grattis Ida som klarade teorin till körkortet idag. =)
Tror det var för att jag höll tummarna som du klarade det föresten =P eller inte. men men.. 

 

Grattis igen..

Träffade mor nere på träningen. Hon fick en stor kram och så bjöd jag ut henne på en fika på tisdag. Hoppas att hon har tid då fär det är ända dagen som jag har god tid till nått eget. Hon värkade vara som vanligt och hon och Ludde gick och badade medans jag hoppade i kanoten...

Idag skulle min farmor haft namnsdag så jag tänkte lägga en blomma i minneslunden på hemvägen. Hon måste ju märka att jag tänker på henne nu när jag vart så hurtig och sett att hon har namnsdag och allt. =)

Saknar dig....

Jag vill bara inte till jobbet idag. Hinner inte. Finns såå mycket mer jag vill göra... Blä för jobbet i dag helt änkelt..

" Du kommer fram och hjälper honom upp på fötter igen. Efter bara en liten stund har han gräft ner sig igen och diskusitionerna blir längre och längre för att komma till en ljuspungt. Till slut hjälper inget och stubinen till fallet blir bara kortare och mer lätt antendlig för var gång. Du känner att allt du säger bara går från ena örat och ut på andra sidan. Orden som ger bra förklarng på sakerna börjar sina och fallet blir allt djupare och svårare för dig..."

Ingen människa kan allt och ingen kommer någonsin kunna. Så när du når din topp så fortsätt utveckla dig. Inom snar framtid hamnar man framför ett hinder som är bara lite för högt. Om jag skulle hamna där och inte vart på en liknande plats på länge skulle jag bli ställd och kanske till och med trycka ner mig själv i brist på annat. I stället, håll inoformationen flytande och fyll på med saker hela tiden så hamnar du aldrig vid det, bara lite, för höga hindret.
Jag är så glad att jag har så trevliga arbetskamrater som läser av mig och stöttar mig även i situationer jag själv inte grävt ner mig i, men mycket väl kunnat gjort. Den här helgen har jag med min en pärm hem och en bok som jag tänkt sträckläsa. Och förhoppningsvis ger det mig en lite lättare syn och mer ord till diskutionen på måndag. Jag satsar helt enkelt på att bli bäst. Vilken tid det än kommer att ta...

* * * * *



Det är helt sjukt vad mycket sexnoveller som finns ute på nätet. Och många av dem är helt otroliga. Jag för min del läser dom mäst för att lära mig skriva händelserikt och följsamt, men även för att inse vad människor värkligen klarar av att göra. Att dom vågar, eller om dom bara skiter i att tänka. Tanken slår mig i varje novell att kanten som lutar ner mot kaos är så nära i varje novell att dom kan ramla när som helst.
fast vem skriver om en misslyckad orgie. Igen för den vill man inte skylta med. Hur som helst så är det fantastiska och ibland lite för sjuka saker för min smak som människor gör med varandra.

Fortsätt leva vilt mina vänner

Vilket program.
Jag förstår inte att det kan vara så kul att kolla på. Jag tycker SÅÅ synd om dom. Lider värkligen.
Själv fick jag tummen ur arslet (efter att jag nu bytt kanal) att kolla mitt BMI. Det är okej nu. Inte mer än okej. Men under min lupentid var jag överviktig. Konstigt att jag inte såg det så. Visst jag märkte att jag blivit tjockare. Oja, byxerna vart lixom aningen små. Men inte tänkte jag mer på det.
Vad min anledning var?!
Ja! Ärligt. Hmm.. Jag inbillade mig nog att om jag inte åt, som två nästan, kanske nästa stora övning var i morgon och ingen mat fanns till hands. Eller så skulle flyglarmet gå igång vid 3tiden och så var det no mat och massa gång i en evighet till.
I dag: Jag skulle vilja vakna upp igen i den här formen, dra på min kläderna och gå till skogstibble. Det skulle vara mycket lättare. 9kg lättare.
Kn Ekholm: "God morgon, bantningsexperter" Nix inte på den tiden. Men i dag. Han skulle bara veta....

Jag saknar ljudet av slumrande fötter komma in i rummet en efter en...

Jag saknar ljudet av skitsnack som bara åker runt i rummet...

Jag saknar öppethuspratet till midnatt...

Jag saknar era klumpiga tungor och skitsnack..

Jag saknar eran gästfrihet och omtanke..

Jag saknar frågan vad jag gjort i helgen..

Jag saknar frågan hur jag mår..

" Endel människor är ju helt enkelt rädda för döden. andra ser det som naturens gång.."

Jag har i alla fall städat en sal i dag med en mycket trevlig medarbetare som pratar som mamma och kan som pappa. Så det var en trevlig tid. Jag fick i alla fall diskutionen om döden idag. En föredetta städare på denna plats avskygge, hatade, vägrade vara i källaren på denna lokal. Anledningen var den enkla att ett "kistrum" finns där nere och att hon var rädd att se någon gestalt eller bli skrämd på annat vis.
Min kolega sa detta och tillade att hon bara trodde det var fredliga och trevliga andar. Om dom ville visa sig eller säga nått var det nog bara något kort och hjärtlig. Hon hade själv aldig mött någon och trodde inte hon skulle få göra det heller. Hon tillade att alla människor ska ju dö någon gång. Vill man då gestalta sig för en städerska så varsegod, men syftet förstod hon inte. Endel, sade hon också, är rädda för döden. Andra ser det som naturens gång. Visst kan människor dö för tidigt och man kan fråga sig varför. Men oftast är det gamla människor som redan levt sitt liv som man får säga farväl till.
Jag fick se detta rum och kände mig mycket lugn med att i fortsättningen veta vad som fanns bakom den låsta dörren. Kännde att det var det ända sättet att inte hitta på och förvränga så att man ser saker. Varesig det är hjärnan som fixar till en gestalt eller om det är på riktigt så är det bara jag själv som ser det. Det är jag som får avgöra om det är värkligt. Och hur ska jag i den situationen veta om jag blivit tokig eller om fantasin skenat iväg. Kanske är det bara någon som vill säga sitt sista ord eller visa något innan dennne försvinner.
Den här dagen har i alla fall givit mej endel att tänka på, samtidigt som jag tror att jag utan problem kan städa den där källaren utan att ha hjärtklappning.
Jag vill bara avsluta med att jag tror mig själv vara rädd för döden. Varför skulle jag som kännt på så mycket död (tycker jag) som ung tycka att något sånt är "meningen" och "denhär personen har levt sitt liv färdigt". Aldrig att dom gjort det. Aldrig att ingen va min mors eller fars föräldrar skulle velat sätt min och mina bröders student tillexempelt. jag tror inte dom hade velat missa min 20års dag. Inte om dom fått välja. Inte tror jag häller att dom velat dö med canser eller utan att fatta det själva. Utan att säga adjö. Jag tror dom hade mer att ge. Om inte till sig själva, så till mig.
Men jag önskar dem inte tillbaka. bara att dom stannat en stund till så jag hunnit bli stor och minnas allt anorlunda och säga hej då..
Och nu ska jag nog avsluta det här tunga med att bara skriva att jag älskar det jag gör och hoppas att jag får hålla på med detta länge till..
Kramar om//Elin

Jag kan inte komma på en bra värld utan lek och bus. Lek som barn när dagarna bara rinner iväg. Ingen dag är den andra lik och en sten blir ett slott och ett träd en jätte. Lek som undom då man leker att man är stor. Då man leker vuxen och provar allt man inte får. Leken som vuxen men någon annan och leken man leker med sina barn.