Rädd för döden...
" Endel människor är ju helt enkelt rädda för döden. andra ser det som naturens gång.."
Jag har i alla fall städat en sal i dag med en mycket trevlig medarbetare som pratar som mamma och kan som pappa. Så det var en trevlig tid. Jag fick i alla fall diskutionen om döden idag. En föredetta städare på denna plats avskygge, hatade, vägrade vara i källaren på denna lokal. Anledningen var den enkla att ett "kistrum" finns där nere och att hon var rädd att se någon gestalt eller bli skrämd på annat vis.
Min kolega sa detta och tillade att hon bara trodde det var fredliga och trevliga andar. Om dom ville visa sig eller säga nått var det nog bara något kort och hjärtlig. Hon hade själv aldig mött någon och trodde inte hon skulle få göra det heller. Hon tillade att alla människor ska ju dö någon gång. Vill man då gestalta sig för en städerska så varsegod, men syftet förstod hon inte. Endel, sade hon också, är rädda för döden. Andra ser det som naturens gång. Visst kan människor dö för tidigt och man kan fråga sig varför. Men oftast är det gamla människor som redan levt sitt liv som man får säga farväl till.
Jag fick se detta rum och kände mig mycket lugn med att i fortsättningen veta vad som fanns bakom den låsta dörren. Kännde att det var det ända sättet att inte hitta på och förvränga så att man ser saker. Varesig det är hjärnan som fixar till en gestalt eller om det är på riktigt så är det bara jag själv som ser det. Det är jag som får avgöra om det är värkligt. Och hur ska jag i den situationen veta om jag blivit tokig eller om fantasin skenat iväg. Kanske är det bara någon som vill säga sitt sista ord eller visa något innan dennne försvinner.
Den här dagen har i alla fall givit mej endel att tänka på, samtidigt som jag tror att jag utan problem kan städa den där källaren utan att ha hjärtklappning.
Jag vill bara avsluta med att jag tror mig själv vara rädd för döden. Varför skulle jag som kännt på så mycket död (tycker jag) som ung tycka att något sånt är "meningen" och "denhär personen har levt sitt liv färdigt". Aldrig att dom gjort det. Aldrig att ingen va min mors eller fars föräldrar skulle velat sätt min och mina bröders student tillexempelt. jag tror inte dom hade velat missa min 20års dag. Inte om dom fått välja. Inte tror jag häller att dom velat dö med canser eller utan att fatta det själva. Utan att säga adjö. Jag tror dom hade mer att ge. Om inte till sig själva, så till mig.
Men jag önskar dem inte tillbaka. bara att dom stannat en stund till så jag hunnit bli stor och minnas allt anorlunda och säga hej då..
Och nu ska jag nog avsluta det här tunga med att bara skriva att jag älskar det jag gör och hoppas att jag får hålla på med detta länge till..
Kramar om//Elin
Jag har i alla fall städat en sal i dag med en mycket trevlig medarbetare som pratar som mamma och kan som pappa. Så det var en trevlig tid. Jag fick i alla fall diskutionen om döden idag. En föredetta städare på denna plats avskygge, hatade, vägrade vara i källaren på denna lokal. Anledningen var den enkla att ett "kistrum" finns där nere och att hon var rädd att se någon gestalt eller bli skrämd på annat vis.
Min kolega sa detta och tillade att hon bara trodde det var fredliga och trevliga andar. Om dom ville visa sig eller säga nått var det nog bara något kort och hjärtlig. Hon hade själv aldig mött någon och trodde inte hon skulle få göra det heller. Hon tillade att alla människor ska ju dö någon gång. Vill man då gestalta sig för en städerska så varsegod, men syftet förstod hon inte. Endel, sade hon också, är rädda för döden. Andra ser det som naturens gång. Visst kan människor dö för tidigt och man kan fråga sig varför. Men oftast är det gamla människor som redan levt sitt liv som man får säga farväl till.
Jag fick se detta rum och kände mig mycket lugn med att i fortsättningen veta vad som fanns bakom den låsta dörren. Kännde att det var det ända sättet att inte hitta på och förvränga så att man ser saker. Varesig det är hjärnan som fixar till en gestalt eller om det är på riktigt så är det bara jag själv som ser det. Det är jag som får avgöra om det är värkligt. Och hur ska jag i den situationen veta om jag blivit tokig eller om fantasin skenat iväg. Kanske är det bara någon som vill säga sitt sista ord eller visa något innan dennne försvinner.
Den här dagen har i alla fall givit mej endel att tänka på, samtidigt som jag tror att jag utan problem kan städa den där källaren utan att ha hjärtklappning.
Jag vill bara avsluta med att jag tror mig själv vara rädd för döden. Varför skulle jag som kännt på så mycket död (tycker jag) som ung tycka att något sånt är "meningen" och "denhär personen har levt sitt liv färdigt". Aldrig att dom gjort det. Aldrig att ingen va min mors eller fars föräldrar skulle velat sätt min och mina bröders student tillexempelt. jag tror inte dom hade velat missa min 20års dag. Inte om dom fått välja. Inte tror jag häller att dom velat dö med canser eller utan att fatta det själva. Utan att säga adjö. Jag tror dom hade mer att ge. Om inte till sig själva, så till mig.
Men jag önskar dem inte tillbaka. bara att dom stannat en stund till så jag hunnit bli stor och minnas allt anorlunda och säga hej då..
Och nu ska jag nog avsluta det här tunga med att bara skriva att jag älskar det jag gör och hoppas att jag får hålla på med detta länge till..
Kramar om//Elin
Kommentarer
Trackback
